Kort svensk seriehistorik

Den tecknade serien har alltid haft läsare i så gott som alla samhällsskikt. Den har därmed blivit en viktig del av populärkulturarvet (i ständig korsbefruktning med andra medier som konst och film), samtidigt som den utgör en värdefull spegel av sin samtid. På senare år har serieformen dessutom »blivit vuxen« och börjat frambringa allt fler fullödiga verk av bestående litterär och konstnärlig kvalitet. Seriemediet karaktäriseras både form- och innehållsmässigt av stor bredd, där serieskapare i en ständigt fortgående process söker nya uttrycksmedel för just sin tid.

En beskrivning av mediets svenska historia präglas naturligtvis av hur man väljer att definiera begreppet serier. Vi nöjer oss med att konstatera, att tecknade serier vanligen består av en serie bilder i sekvens, vilka tillsammans berättar en historia, och där text (om sådan förekommer) vanligen interagerar med bilden. Denna definition placerade äldsta kända svenska serierna på 1790-talet, då konstnärerna Johan Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd roade sig med att göra sammanhängande små bildberättelser. Under 1800-talet publicerades sedan en lång rad skämt- och karikatyralbum, både med fristående och sammanhängande bilder, av tecknare som Pehr Nordquist, Fritz von Dardel och Bruno Liljefors.

På 1860-talet började en svensk skämtpressväxa fram, och många av tecknarna där kom motslutet av seklet även att experimentera med serier. Av störst betydelse var signaturen OA – Oskar Emil Andersson vars »Mannen som gör vad som fallerhonom in« blivit klassisk.

Vid sidan av skämtpressen återfanns vid den här tiden serier även i jultidningar och – något årtionde in på 1900-talet i veckotidningar och enstaka julalbum.

Till skillnad från i USA, där den moderna serien fick sitt genombrott i dagspressen, kom seriemediet i Sverige att växa fram och blomstra i veckopressen, för att först på 1930-talet på allvar göra sitt intåg i dagstidningarna. Med framväxten av regelrätta distributionsföretag som skaffade sig rättigheterna till utländskt seriematerial och marknadsförde detta i Sverige, kom andelen importerat utländskt seriematerial i svenska tidningar att öka. Tidigt ute var Bulls Presstjänst, grundat 1929.

1937 startade så den kortlivade Musse Pigg-Tidningen, Sveriges första serietidning, vilken bland annat innehöll svensktecknade Disneyserier. Den följdes av Veckans Serier 1942-1943 och Karl Alfred 1946-1953, båda i stort format och uppbyggda kring amerikanska dagspresserier. Under andra världskriget ströps tillgången på importserier drastiskt, vilket leddetill fler inhemska äventyrsserier.

I slutet av 1940-talet fick serietidningarna som vi i dag känner dem sitt genombrott i Sverige, med Centerförlaget och Bonnierägda Serieförlaget (senare Semic) som de största aktörerna. Som ett resultat följde en hätsk, seriekritiskt debatt som kulminerade 1954. Den ambitiösa barnserietidningen Tuff och Tuss startades 1953 som ett kvalitetsalternativ och ett försök att blidka opinionen.

Under 1960-talet gjorde seriemediet via popkonsten sitt intåg i konstvärlden, och ett positivt svenskt serieintresse uppstod efter en serieutställning på Galleri Karlsson i Stockholm 1965. Samma år grundades Svenska Serieakademin, följd av Seriefrämjandet 1968.

Omkring 1970 slog de europeiska albumserierna (»Tintin« med flera) på allvar igenom i Sverige, och nya förlag trädde in på scenen. Carlsen/IF blev 1970-talets dominant på den snabbt expanderade albummarknaden.

På serietidningsmarknaden – dominerad av Semic Press – rådde högkonjunktur, även om den expansion som fortgått sedan 1950-talet efter hand började mattas. I kölvattnet på en kortvarig skräckserievåg i början på 1970-talet följde en förnyad seriekritisk debatt, samtidigt som de kvalitetsmässigt mera genomarbetade albumen började erövra bibliotek och andra kulturinstitutioner.

Det var också på 1970-talet som amatörserietidningar – seriefanzines – började publiceras. Dessa kom att bli en viktig plantskola för nya serieskapare, och när tidningen Svenska Serier startade1979 blev den en språngbräda för många av dessa unga begåvningar. Samma år startade också tidningen Galago, som kom att bli den viktigaste exponenten för en modern svensk serietradition med konstnärliga anspråk och siktet inställt på en vuxen publik. Med tidningen Epix 1984 gjorde den europeiska vuxenserien sin entré, och 1985 arrangerades den första seriemässan i Sverige.

Under 1990-talet kollapsade emellertid både vuxenserieutgivningen och albummarknaden, samtidigt som serietidningsmarknaden gick in i en lång upplagesvacka. När Bonnierägda Semic 1997 sålde sin serieutgivning till danskägda Egmont uppstod en monopolsituation, där Egmont genom sitt dotterbolag Serieförlaget totalt dominerade kommersiell svensk serieutgivning. Konkurrens från norskägda Full Stop Media har dock på senare tid i någon mån förbättrat situationen.

Några småförlag med Optimal Press i spetsen kompletterar i dag marknaden, medan en ny generation svenska serietecknare framträtt, där många med förkärlek ägnar sig åt självbiografiska serier och vardagsrealism. Här har de serieskolor som uppstod på 1990-talet många gånger fungerat som plantskola.

Noteras kan också seriernas definitiva insteg på de svenska biblioteken, där det på flera orter i dag finns ambitiösa serieavdelningar, och där det i Stockholm har öppnats ett renodlat seriebibliotek – Serieteket.